vikten av regelbundet födointag
idag slutade jag skolan. jag var hungrig.
jag stannade kvar och mixade kikärtor med fejsbuck.
jag kom hem. jag var hungrig.
jag lade mig på sängen och funderade på vad tusan jag skulle kunna tänka mig att äta.
någon timme senare var jag hungrig och undrade vad jag skulle äta.
någon timme senare var jag hungrig och kunde inte komma på vad jag skulle äta.
framåt kvisten bestämde jag mig så för att koka ris.
det skulle visa sig vara ett ödesdigert beslut.
jag började mäta upp ris. riset blev uppmätt.
jag hällde i vatten. riset blev blött.
jag höftade i lite salt. lite för mycket möjligen. här borde jag dragit öronen åt mig och insett att mitt blodsocker inte var rustat för så här avancerad matlagning.
jag kokade upp riset. plattan på sexan.
när en antydan till sjudning skönjdes vred jag ner till ettan.
så långt allt lugnt.
så hördes plötsligt ett ljud. ett alltför bekant ljud av skum i en kastrull, krypande upp mot kanten för att omsider likt spyor stötas ut ur kokkärlet, kräla längs dess yttre väggar, ned mot plattans renskrubbade yta för att etsa sig fast och sprida en stank, hemsk och svår, och lämna riskornen torra att svedas mot bottnens hetta.
jag släppte allt vad jag hade för händer för att förhindra utvecklingen av nämnda händelseförlopp, stängde av spisen, väntade ett slag, rörde om i riset, lade locket på trekvart och återupptog så tillagningsprocessen.
ett ögonblick senare hände det.
det kokade över. på spisen, och i mitt matta sinne.
jag lyfte raskt kastrullen från plattan och drämde ner den på bredvidliggande platta.
det skulle jag inte ha gjort.
en seg, slemmig uppslamning av ris och kvarvarande vatten skjöts ur kökkärlet för att landa över spisen, på mina händer samt väggen, där det retfullt kröp ner i springan mellan spis och kakel.
efter att ha yttrat en rad könsord samlade jag mig och insåg att eftersom riset blandats med spisrengöringsmedelsrester behövde sköljas av för att åter bli tjänligt som föda.
lyckligtvis hade jag i min ägo ett durkslag.
under det att jag slevade upp rissoppa med sked kom jag att hamna i ett smått meditativt tillstånd, då jag nyktert reflekterade över hur jag kunde låta ett så ringa missöde framkalla ett så destruktivt utbrott, särskilt som jag vanligen närmast pascifistiskt behåller självkontrollen i prövande situationer som denna.
jag beslutade mig för att skriva en text om vikten av att hålla blodsocker på en jämn nivå, och predika om att räkna till tio och ta ett djupt andetag.
så sköljde jag då av riset, en åtgärd vars resultat lämnade mig belåten och jag började lystet tänka på den rätt det var tänkt att riset skulle bli en komponent i: sushi. mmm...
när jag skulle överföra riset från durkslag till kastrull visade det sig att en mindre, men ändå ansenlig gruppering riskorn motsatte sig flytten och klamrade sig fast i durkslaget.
mitt meditativa sinnelag var i samma stund som bortblåst, och jag drämde durkslaget mot kastrullen för att medelst våld förmå rishelvetet att lägga sig i kastrullen. en effektiv metod vad gällde lossandet, visade det sig. men jag måste ha felbedömt slagvinkeln, för riskornen slog sig i stället till ro i vasken, på min tröja samt på golvet.
jag kan nästan svära på att utbrytarris ur kastrullen i kaoset som uppstod tog tillfället i akt och anslöt sig till de redan kända anarkisterna i vask, på tröja samt golv.
i ett utbrott av ilska och lätt desperation slängde jag durkslaget i väggen, varpå det splittrades i flera mindre plastskärvor.
jag gjorde reträtt till sovrummet och ämnar inte lämna det förrän riset ber om ursäkt och självmant lämnar mitt hem.
jag stannade kvar och mixade kikärtor med fejsbuck.
jag kom hem. jag var hungrig.
jag lade mig på sängen och funderade på vad tusan jag skulle kunna tänka mig att äta.
någon timme senare var jag hungrig och undrade vad jag skulle äta.
någon timme senare var jag hungrig och kunde inte komma på vad jag skulle äta.
framåt kvisten bestämde jag mig så för att koka ris.
det skulle visa sig vara ett ödesdigert beslut.
jag började mäta upp ris. riset blev uppmätt.
jag hällde i vatten. riset blev blött.
jag höftade i lite salt. lite för mycket möjligen. här borde jag dragit öronen åt mig och insett att mitt blodsocker inte var rustat för så här avancerad matlagning.
jag kokade upp riset. plattan på sexan.
när en antydan till sjudning skönjdes vred jag ner till ettan.
så långt allt lugnt.
så hördes plötsligt ett ljud. ett alltför bekant ljud av skum i en kastrull, krypande upp mot kanten för att omsider likt spyor stötas ut ur kokkärlet, kräla längs dess yttre väggar, ned mot plattans renskrubbade yta för att etsa sig fast och sprida en stank, hemsk och svår, och lämna riskornen torra att svedas mot bottnens hetta.
jag släppte allt vad jag hade för händer för att förhindra utvecklingen av nämnda händelseförlopp, stängde av spisen, väntade ett slag, rörde om i riset, lade locket på trekvart och återupptog så tillagningsprocessen.
ett ögonblick senare hände det.
det kokade över. på spisen, och i mitt matta sinne.
jag lyfte raskt kastrullen från plattan och drämde ner den på bredvidliggande platta.
det skulle jag inte ha gjort.
en seg, slemmig uppslamning av ris och kvarvarande vatten skjöts ur kökkärlet för att landa över spisen, på mina händer samt väggen, där det retfullt kröp ner i springan mellan spis och kakel.
efter att ha yttrat en rad könsord samlade jag mig och insåg att eftersom riset blandats med spisrengöringsmedelsrester behövde sköljas av för att åter bli tjänligt som föda.
lyckligtvis hade jag i min ägo ett durkslag.
under det att jag slevade upp rissoppa med sked kom jag att hamna i ett smått meditativt tillstånd, då jag nyktert reflekterade över hur jag kunde låta ett så ringa missöde framkalla ett så destruktivt utbrott, särskilt som jag vanligen närmast pascifistiskt behåller självkontrollen i prövande situationer som denna.
jag beslutade mig för att skriva en text om vikten av att hålla blodsocker på en jämn nivå, och predika om att räkna till tio och ta ett djupt andetag.
så sköljde jag då av riset, en åtgärd vars resultat lämnade mig belåten och jag började lystet tänka på den rätt det var tänkt att riset skulle bli en komponent i: sushi. mmm...
när jag skulle överföra riset från durkslag till kastrull visade det sig att en mindre, men ändå ansenlig gruppering riskorn motsatte sig flytten och klamrade sig fast i durkslaget.
mitt meditativa sinnelag var i samma stund som bortblåst, och jag drämde durkslaget mot kastrullen för att medelst våld förmå rishelvetet att lägga sig i kastrullen. en effektiv metod vad gällde lossandet, visade det sig. men jag måste ha felbedömt slagvinkeln, för riskornen slog sig i stället till ro i vasken, på min tröja samt på golvet.
jag kan nästan svära på att utbrytarris ur kastrullen i kaoset som uppstod tog tillfället i akt och anslöt sig till de redan kända anarkisterna i vask, på tröja samt golv.
i ett utbrott av ilska och lätt desperation slängde jag durkslaget i väggen, varpå det splittrades i flera mindre plastskärvor.
jag gjorde reträtt till sovrummet och ämnar inte lämna det förrän riset ber om ursäkt och självmant lämnar mitt hem.
Kommentarer
Postat av: mikael
du är ju faktiskt väldigt bra på att skriva, klara.
Postat av: lok-evert
tack så mycket, mikael. det är du med. det baserar jag inte på din kommentar, utan längre texter du har författat. därmed inte sagt att det finns någonting att anmärka på i den kommentar jag nu besvarar. utom avsaknaden av versaler.
Trackback