evertparklars

jag har en karl i min bekantskapskrets. han ar spanjor och har blanka skor.
han kan Granada som sin egen bakficka och ar bra i sangen.

han tycker att det ar skitbra att jag ar lesbian, for da behover han inte oroa sig for att var vanskap ska urarta med att vi tenemos el sexo.
han vill att jag ska bo hos honom. och sova i hans sang. det ar viktigt att man som lesbian inte tar avstand till karlar, sager han. jag maste lara mig att ha kroppskontakt med karlar, vanskapligt naturligtvis.
jag far inte tro nagot annat.

han bjuder mig pa alkohol och milkshake.

en gang ville han visa mig Granadas gayliv, han kan ju Granada som sin egen bakficka, sa han tog med mig till en bogklubb. det var manga bogar dar. de var inte sa intresserade av mig.
i lokalen befann sig aven cirka 8 kvinnor. han forklarade for mig att om jag ville ha sex skulle jag ga hit, har var alla mycket villiga, och mycket heta. han fragade mig vilken jag ville ha, och sa att han skulle fixa nagon at mig. sen tog han tag i tva kvinnor med korta kjolar och mycket smink och berattade for dem att jag var fran sverige och kande mig lite ensam och ville lara kanna spanska flickor.
oturligt nog hade de ett forhallande med varandra och kande sig nojda med antalet medlemmar i forhallandet, aven for stunden.
pa vag darifran talade han om for mig att jag hade tur som hade hamnat i spanien, for i spanien ar lesbianerna snygga och mycket heta och inte alls maskulina, och de gor precis vad jag vill, nar jag vill.
jag kande mig lyckligt lottad.

han undrar varfor jag blev lesbian.

vi har bestamt att vi ska hanga varje dag tills jag aker hem, sa att jag kan lara mig allt han har att lara mig. men jag maste bli bekvam med att han ar en mycket fysisk person. och jag maste forsta att i spanien ar man konstig om man inte sover med sina manliga vanner. han kanner sig mycket bekvam med mig, och vill att vi ska bli nara vanner. det ar ju sa skont att inte behova oroa sig for att behova tener el sexo.

jag ar glad att han lar mig sa mycket.

det finns en stockholmsk folksjäl som jag saknar.


en cynisk, distansierad, ifrågasättande, kategoriserande, likgiltig jävla folksjäl som inte bryr sig ett piss om folks förehavanden, och ändå välkomnar alla lika bedrövliga satar, med hängande armar och inställningen att en faktiskt kommer bli berikad av bekantskapen.

idag har jag:

1. blivit kallad norrlänning av en norrlänning, som komplimang
2. kört skoter
3. kört en till skoter
4. tyckt att det var roligt att köra skoter
5. sagt "gammskotern"
6. funderat på att köpa skoter
7. funderat på att flytta till norrland så jag kan köra min skoter

idag slutade jag skolan. jag var hungrig.
jag stannade kvar och mixade kikärtor med fejsbuck.
jag kom hem. jag var hungrig.
jag lade mig på sängen och funderade på vad tusan jag skulle kunna tänka mig att äta.
någon timme senare var jag hungrig och undrade vad jag skulle äta.
någon timme senare var jag hungrig och kunde inte komma på vad jag skulle äta.
framåt kvisten bestämde jag mig så för att koka ris.

det skulle visa sig vara ett ödesdigert beslut.

jag började mäta upp ris. riset blev uppmätt.
jag hällde i vatten. riset blev blött.
jag höftade i lite salt. lite för mycket möjligen. här borde jag dragit öronen åt mig och insett att mitt blodsocker inte var rustat för så här avancerad matlagning.
jag kokade upp riset. plattan på sexan.
när en antydan till sjudning skönjdes vred jag ner till ettan.
så långt allt lugnt.

så hördes plötsligt ett ljud. ett alltför bekant ljud av skum i en kastrull, krypande upp mot kanten för att omsider likt spyor stötas ut ur kokkärlet, kräla längs dess yttre väggar, ned mot plattans renskrubbade yta för att etsa sig fast och sprida en stank, hemsk och svår, och lämna riskornen torra att svedas mot bottnens hetta.
jag släppte allt vad jag hade för händer för att förhindra utvecklingen av nämnda händelseförlopp, stängde av spisen, väntade ett slag, rörde om i riset, lade locket på  trekvart och återupptog så tillagningsprocessen.

ett ögonblick senare hände det.
det kokade över. på spisen, och i mitt matta sinne.
jag lyfte raskt kastrullen från plattan och drämde ner den på bredvidliggande platta.
det skulle jag inte ha gjort.
en seg, slemmig uppslamning av ris och kvarvarande vatten skjöts ur kökkärlet för att landa över spisen, på mina händer samt väggen, där det retfullt kröp ner i springan mellan spis och kakel.
efter att ha yttrat en rad könsord samlade jag mig och insåg att eftersom riset blandats med spisrengöringsmedelsrester behövde sköljas av för att åter bli tjänligt som föda.
lyckligtvis hade jag i min ägo ett durkslag.
under det att jag slevade upp rissoppa med sked kom jag att hamna i ett smått meditativt tillstånd, då jag nyktert reflekterade över hur jag kunde låta ett så ringa missöde framkalla ett så destruktivt utbrott, särskilt som jag vanligen närmast pascifistiskt behåller självkontrollen i prövande situationer som denna.
jag beslutade mig för att skriva en text om vikten av att hålla blodsocker på en jämn nivå, och predika om att räkna till tio och ta ett djupt andetag.

så sköljde jag då av riset, en åtgärd vars resultat lämnade mig belåten och jag började lystet tänka på den rätt det var tänkt att riset skulle bli en komponent i: sushi. mmm...
när jag skulle överföra riset från durkslag till kastrull visade det sig att en mindre, men ändå ansenlig gruppering riskorn motsatte sig flytten och klamrade sig fast i durkslaget.
mitt meditativa sinnelag var i samma stund som bortblåst, och jag drämde durkslaget mot kastrullen för att medelst våld förmå rishelvetet att lägga sig i kastrullen. en effektiv metod vad gällde lossandet, visade det sig. men jag måste ha felbedömt slagvinkeln, för riskornen slog sig i stället till ro i vasken, på min tröja samt på golvet.
jag kan nästan svära på att utbrytarris ur kastrullen i kaoset som uppstod tog tillfället i akt och anslöt sig till de redan kända anarkisterna i vask, på tröja samt golv.

i ett utbrott av ilska och lätt desperation slängde jag durkslaget i väggen, varpå det splittrades i flera mindre plastskärvor.

jag gjorde reträtt till sovrummet och ämnar inte lämna det förrän riset ber om ursäkt och självmant lämnar mitt hem.